Fokus i denna målgruppsanalys är lärares, förskollärares och fritidspedagogers kunskap, handlingsförfarande och förhållningssätt avseende kvinnlig könsstympning. Syftet är att finna metoder för att stödja dessa personalgrupper samt möjliggöra en utveckling av en handlingsplan.
Studien har utförts på två skolor i en multietnisk förort i Göteborg, varav en skola är ett lågstadium och den andra ett mellan- och högstadium. Jag har i studien arbetat utifrån ett socialantropologiskt perspektiv och med kvalitativ metod. Det empiriska materialet har tillgodosetts genom intervjuer samt observationer. Specifikt för dessa skolor är att de har en hög grad av omsättning av resurspersonal[1]och vissa tjänster är eller har varit vakanta under längre tid. Vidare är förtroendet, på en av skolorna, för den befintliga skolledningen av bristande karaktär.
Studien visar framför allt att skolpersonalen har en mycket begränsad kunskap om kvinnlig könsstympning. I stort sett finns ingen vetskap om skolpersonalens skyldighet i denna fråga. De har heller inte i dagsläget ett klart och övergripande handlingsförfarande, bland annat för att kunskapsbehovet gällande kvinnlig könsstympning inte alls har uppmärksammats, trots att två av deltagarna upplevt stark misstanke om kvinnlig könsstympning.
Konklusionerna är, då all skolpersonal i Sverige har anmälningsplikt vad gäller misstanke och vetskap om kvinnlig könsstympning, att en särskild satsning bör göras av skolverket, vad gäller invandrartäta skolor, som har elever som ursprungligen kommer från områden som praktiserar seden. En utbildning om kvinnlig könsstympning bör erbjudas all skolpersonal och rutiner för varje skola utarbetas. Det är lämpligt att utbildningens perspektiv är holistiskt - sociala, medicinska, kulturella aspekter ingår därmed, vilket bland annat innebär reflektioner i relation till sedvänjan. En kontextuell kunskap om kvinnlig könsstympning är av yttersta vikt, för att skolpersonalen ska lära känna de människor som praktiserar sedvänjan, samt nå en förståelse för varför denna sed brukas. Detta är grundläggande för att en bearbetning och förståelse av kvinnlig könsstympning ska vara möjlig och för att kunna nå ett etiskt handlingsförfarande.
En fokusering på resurspersoner: skolsköterska, kurator, psykolog, läkare, specialpedagog och rektor är viktig, då dessa personer bör inneha rollen som nyckelpersoner, vad gäller expertis och stöd i relation till kvinnlig könsstympning. Resurspersonalen kan verka både som ett känslomässigt och professionellt stöd för elever och övrig skolpersonal. Studien påvisar att det är angeläget att resurspersoner i skolan har kompetens om kvinnlig könsstympning och finns till förfogande i stödjande och kunskapsgivande syfte, att skolledningen fungerar i sin funktion, samt att dialoger och diskussioner förs mellan minoritets- och majoritetssamhället, inom olika arenor i det svenska samhället.
Slutligen är det viktigt i ett varaktigt förändringsarbete mot kvinnlig könsstympning, såväl i skolan som i övriga samhället, att det i arbetet finns representanter för berörda folkgrupper på alla nivåer. Det är viktigt att människor själva får tillfälle att reflektera över seden, och på sikt söka finna alternativ för den mening som går förlorad när bruket av denna sed upphör samt erhålla för dem giltiga skäl för ett upphörande av sedvänjan.
[1] Jag använder i arbetet begreppet resurspersonal, vilket inkluderar skolsjuksköterska, skolläkare, kurator, psykolog, specialpedagog och rektor.
Göteborg: Department of Social Anthropology, University of Gothenburg, Invandrarförvatlningen, Göteborgs stad , 1999.